förlust.
14 Juni
Färgerna var mättade av en nedgången sol och öppen blålila himmel när pojkarna nådde bryggan. Vattnet låg alldeles stilla och ur skogen hördes fågelkvitter av alla dess slag. Trollsländor satte spår i den blanka vattenytan som reflekterade himmelns unika färg. Överallt runt dem yrde förvirrade myggor som alla sög blod ur pojkarnas nakna kroppsdelar. Handdukarna kastades på det nedtrampade gräset och bara fötter sprang på de fuktiga träplankorna. Det hade regnat tidigare samma eftermiddag.
Pojkarna tjöt och vrålade där de stod längst ut på bryggan. De försökte alla känna på vattnet och samtidigt undvika att bli knuffade bakifrån. Det dröjde dock inte länge förrän den yngste pojken backade några steg bakåt och sedan sprang fram längre än bryggan räckte. Hans blonda hår var det sista som syntes av honom innan hela han han trängt genom ytan. Vattnet började dansa, trollsländorna flög iväg och pojkens kropp fick en stunds vila från myggornas väldiga ihärdighet. Kylan bet på varenda millimeter han bestod av och det dröjde därför inte lång tid innan pojken dök upp ovanför ytan igen. De andra pojkarna skrattade högt då han redogjorde situationen med flera svordomar, lite frustande och ett stort leende. Han blinkade bort vattnet ur ögonen, drog håret bak med ena handen och simmade tillbaka in mot det grunda vattnet intill bryggan. Pojkens äldre bror stod på tur att hoppa i samtidigt som pojken själv höll på att häva sig upp för stegen till bryggan. Vid bryggan var vattnet inte mycket djupare än en arms längd, men bryggan var höjd nästan en meter ovanför vattenytan.
Pojken stannade plötsligt till halvvägs upp på stegen. Det såg nästan ut som om hans lugna leende bleknade samtidigt som hans ena hand släppte taget om stegen. Han föll graciöst ner under vattenytan igen. Det hade sett så lugnt ut, inte något att egentligen anmärka på. De fyra pojkarna stod kvar och väntade, kollade ner i vattnet och såg den unge pojken flyta med huvudet uppåt, raklång i det grunda vattnet. Hans ögon var uppspärrade och läpparna blå.
Det hade inte gott mer än några få sekunder då pojkens huvud flytit upp ovanför vattenytan. Pojkens bror som stod på bryggan kunde höra hur pojken gurglade vatten och hur hans ögon blev matta. Han hoppade snabbt ner i vattnet, lyfte upp sin yngre bror i famnen och fick hjälp med att få upp pojkens kropp på bryggan. Den äldre brodern skakade förtvivlat sin yngre broders kropp och med hög, bristande röst skrek han även pojkens namn. Han ville ha en reaktion. Han ville se något mer än de halvöppna ögonen och lätt särade läpparna. Men inget hände. Ingenting. Den äldre pojken tystnade.
