du var alldeles runt hörnet, i kvarteret.
Jag behöver dig, mer än vad jag vill ha dig.
Och jag vill ha dig för gamla tiders skull.
Du betydde inte allt, men det blåste aldrig kallt.
För du var solskenet.
what would carrie say?
People say everything happens for a reason. These people are usually women. And these women are usually sorting through a breakup.
It seems that men can get out of a relationship without even a goodbye. But apparently women, have to either get married or learn something.
Why are we in such a rush to move from confused to confucius?
Do we search for lessons to lessen the pain?
definitionen av komplexitet är girighet.
Såhär kan det se ut när en utredande uppsats närmar sig sitt slut och jag varit skribenten. Ett mycket intressant ämne med en sisådär tusen möjliga perspektiv att se det från. Blev klar ungefär samtidigt som jag bitit av alla mina naglar... igen.
"Sammanfattningsvis så verkar girigheten ha sin grund i ett (än så länge) omätbart gränsland mellan det mänskliga arvet och miljön runt omkring oss. Det är inte omöjligt att människans habegär härstammar från en naturlig drivkraft att införskaffa det vi behöver för att överleva, men i ett konsumtionssamhälle som gärna inbillar oss att vi behöver mer än nödvändigt så stannar inte begäret vid överlevnad. Att människans begär dock skulle vara helt omöjligt att kontrollera väljer jag att ta avstånd från, då jag personligen tror att människans sekundära begär i form av exempelvis pengar snarare är påverkningsbara av miljö än omöjliga att kontrollera. Huruvida man fortfarande i modern tid skulle vilja klassificera girigheten som en synd krävs det nog en omdefinition av egenskapen. Girighet må vara roten till ojämlikheter men kan samtidigt vara en del av den mänskliga överlevnaden och grunden till vårt moderna samhälle, vilket gör det mer komplext än bara syndigt."
omöjligt kan alltid omvärderas.
Jag går i femte klass, är störtkär och gråter på ett mellanstadiedisco i Höllviken. Jag har nyss blivit dumpad över min första mobiltelefon efter ett mycket passionerat 19-timmars-förhållande. Elvaåriga jag ligger på en okänd skolas toalett, smetar ut mammas dyra smink och hatar år tjugohundrasju. Jag gråter och hoppas att när tårarna är slut, är smärtan det också. Då skrev jag i min dagbok att det är omöjligt att något år kan bli sämre än detta.
Tjugohundratretton har nu slagit ner tjugohundrasju från förstaplatsen. Under det gånga året har jag sovit mestadels med huvudet i fotändan, fått kontaktlinsförbud på grund av sårade tårkanaler, upplevt smärta i form av vodka som sprutar ur näsan och skrivit upp mig på organdonationslista. Jag har försökt handskas med obotlig ångest utan att vara allt för destruktiv, gråtit en hel jävla massa samt blivit införstådd med min och andras dödlighet.
De senaste året har jag tagit mig igenom som sjuttonåring. Jag är alltså nästan sex år äldre, och bör vara sex år mer förnuftig, än mitt elvaåriga jag. Ändå har jag återigen funnit sig gråtandes på okända toalettgolv, både på grund av bristande kärlek men också på grund av kärlek jag inte förtjänar. Jag har bestultits på kyssar under två sommarnätter, suttit i fler väntrum än någonsin förr och jag har hatat detta år. Jag har hatat år tjugohundratretton för att ha väckt minnena från mellanstadiediscot i Höllviken till liv, hatat att jag sex år efter min första kärlek fortfarande måste hoppas att smärtan slutar när tårarna gör det.
Nu, med lite distans och en artonårings (knappt beprövade) förnuft, har jag dock möjlighet att lägga hatet åt sidan och faktiskt tacka det gånga året. Tack tjugohundratretton för att du äntligen är över. Tack för att det är omöjligt att tjugohundrafjorton kan bli sämre än detta.
♥
Vackraste, underbara unge. Vi kommer aldrig att ses. Men jag älskar dig ändå. Det har jag gjort från första gången som jag kom att tänka på dig. Jag har längtat efter dig sedan dess. Längtat efter att få hålla om dig. Efter att få dela hemligheter. Skratta och gråta. Leka över sommarängar och springa genom stormar.
Vi skulle nog prata en hel del, även om det till en början mest skulle vara jag som stod för babblandet. Vi skulle prata om det mesta. På ett gränslöst sätt. Hoppas jag i alla fall. Jag skulle lyssna på dina slutsatser – de fantastiska – och jag skulle tappa andan över ditt sätt att använda dina sinnen. Jag vet nämligen att du skulle bli ett magiskt barn.
Jag skulle göra mitt bästa för att svara på dina frågor och lyssna på dina funderingar, och jag vet att du skulle göra samma sak för mig.
Jag skulle uppmuntra dig till att försöka själv. För du kan mer än du tror. Glöm aldrig det. Och om någon säger att något är omöjligt: spetsa öronen. Det är då du ska använda urkraften som finns i ditt bröst. Du har stordåd framför dig. Tro inget annat. Jag skulle försöka inspirera dig till att tänka ett varv till. Bortom det förväntade. Och jag vet att du skulle inspirera mig. Det gör du redan.
Vi skulle klättra i träd, du och jag. Och när du ville klättra lite högre, skulle jag försöka låta dig. Men jag skulle stå under dig med utsträckta armar och dunkande puls. Det vet jag redan nu. Samma sak skulle hända om du någon gång ville visa mig att du kunde cykla utan att hålla i styret. Jag skulle titta på med lika delar skräck och förtjusning. Och jag skulle fyllas av en oerhörd stolthet, precis samma stolthet och styrka som skulle fylla mig om du aldrig någonsin ville cykla utan att hålla i styret. För det är du som bestämmer. Det är det viktigaste av allt.
Vi skulle bygga kojor och läsa sagor i ficklampans sken. Vi skulle hjälpa varandra att inte vara rädda för mörkret. Att inte vara rädda för åskans dunder. Du skulle vara min styrka när jag blivit svag. Du skulle vara det bästa som någonsin hänt mig.
Jag skulle sätta gränser och ibland bli tjurig. Jag skulle citera författare och du skulle tycka att jag var obeskrivligt mossig. Ibland skulle jag antagligen tvinga med dig ut i skogen när du hellre ville göra andra saker, vi skulle bråka och ha det tufft. Men vid varje dags slut skulle vi ha blivit vänner igen. Det är jag säker på.
När tonårsfyllorna knuffat dig över gränsen, så hoppas jag att du skulle ha ringt mig. Jag skulle komma. Komma för att hjälpa dig. Du hade inte behövt vara rädd. Jag har själv gjort samma sak. Hur många gånger som helst. Och du skulle säkert tjuvröka någon gång. Det gjorde jag med.
Och jag hoppas att vi hade kunnat prata om ditt brustna hjärta. För ett sådant kommer du få. Det hör livet till. Men du, min underbara. Det går över. Även sänkta hjärtan läker. Och då dagen skulle komma, då du skulle berätta att du förälskat dig i någon – kille eller tjej – skulle jag hålla om dig och glädjas. För kärleken är det viktigaste. Det som vi ska sträva efter.
Men vi kommer aldrig att ses, vackraste, underbara unge. Trots det vill jag att du ska veta att jag älskar dig. Det kommer jag alltid att göra.
Vi är inte såna, som i slutet får varann...
Vad vet du om månljuset,
förrän du blivit sönderslagen under det?
Och vad vet du om gryningen,
förrän du mött varje morgon med sömnlösa ögon?
Vad vet du om solen,
förrän nån släckt alla ljusen?
Och vad vet du om att inte vilja vakna längre,
förrän du inte längre känner dig levande?
Och vad vet du om kärleken,
förrän du förgäves hatat den?
Och vad vet du om när hjärtat kan bränna,
förrän du känt kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva?
Surgeons can cut out everything except cause
Varje natt är en topp av feber och ångestskrik.
Varje gryning är en flod av tårar i panik.
Varje morgon är ett uppvaknande till en blödande verklighet.
Varje skymning är ett adjö till en dag passerad i grymhet.
Varje dag låter sig fyllas av återkommande hot.
Varje dag är en kamp mot en sjukdom utan bot.
En människa av värde
As much as I struggled not to think of him, I did not struggle to forget. I worried - late in the night, when the exhaustion of sleep deprivation broke down my defenses - that it was all slipping away. That my mind was a sieve, and I would someday not be able to remember the precise color of his eyes, the feel of his skin, or the texture of his voice. I could not think of him, but I must remember him.
Because there was just one thing that I had to believe to be able to live - I had to know that he existed. That was all. Everything else I could endure. So long as he existed.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Om han har en plats i ditt hjärta,
har det fysiska avståndet mellan er ingen betydelse,
och orden mellan er inget egentligt värde.
Då behöver behöver bandet mellan er ingen bekräftelse,
och inga förlåt är någonsin nödvändiga för att förlåta.
Endast tack vare hans existens,
har du allt du skulle kunna önska.
Så länge du är meveten om luften som drar genom hans lungor,
om leendet som leker på hans läppar,
om skratten som ljuder i hans närvaro
och om hjärtat som slår i hans bröst,
finns det inga bekymmer värda din oro.
Du behöver inte vara där för att dela varje sekund med honom,
så länge du vet att han har nästkommande sekund
och kommer få ytterligare många fler.
Du behöver inte vara den han ständigt tänker på,
så länge du vet att han tänker,
på precis vad som helst.
Du behöver inte sörja en avslutad dag utan honom,
så länge du vet att han vaknar upp nästa morgon,
och i många kommande decennier framöver.
Det är tack vare att hans fötter vandrar på jorden,
som du känner dig dragen till att stanna.
Även om du inte ser varenda steg han tar,
eller ens har någon aning om vart hans resa bär,
så vet du att han går
och att han har ett mål han är påväg mot.
Även om vänskapen skulle upphöra,
så gör inte han det.
Och det är det som betyder något,
det är det som betyder allt...
The sound of silence
Hello darkness, my old friend; I've come to talk with you again.
Because a vision softly creeping, left its seeds while I was sleeping.
And the vision that was planted in my brain, still remains within the sound of silence.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Den där tystnaden;
När någon frågar något man inte har lust att svara på,
när någon påstår något så felaktigt att även neka är svårt att sig förmå.
Den där tystnaden;
När man om natten omöjligt får någon ro,
när huvudet arbetar på högvarv och låter världens alla möjliga tankar gro.
Den där tystnaden;
När jag plötsligt finner mig själv så förudmjukad och svag,
av dina under lång tid återkommande och smärtsamma slag.
here's to a brand new start.
Jag har fyllt ett kollegeblock. Det har jag förvisso gjort flera gånger förr, men just detta kollegeblocket var helt tomt från början. Alla kollegeblock är förvisso tomma från början, men just detta kollegeblocket var tomt för 26 timmar sedan.
"Jag förbannar dennes existens, för den kan bidra till slutet av min. Inget blod ska spillas, ändå kommer denne ha det på sina händer. Kan du fatta vad sjukt? [...] Vet du vad som mer är sjukt? Att ångest kan få en att kräkas.
Ångest och panik kastar en över toaletten och där hänger man, förbannad av dennes existens."
Det var mina ord för 26 timmar sedan. Men när jag satte min sista punkt, som hamande på kollegeblockets baksidan, satte jag även punkt för all den där ångesten och ilskan.
"Om någon frågar mig så mår jag bra, sådär sjukt bra. För jag har förmågan att häva förbannelser." :)
i’m having an out-of-body experience right now.
She rises up from restless sleep
To greet another day
She wonders if he thought of her
As he started on his way
The first thing on her mind was him
And her love swells like a tide
She always starts her morning out
Wishing he were at her side
She looks up with saddened eyes
To catch a lonely stare
The lost girl in the mirror sighs
And brushes back her hair
For just a brief few moments
She smiles a secret smile
Her finger reaches out to trace
I love you, on the tile
Memories so bitter sweet
Go rushing through her head
Thoughts of how he held her close
As they shared the same soft bed
Music, kisses and candlelight
Making love at break of day
Then the sadness of a unexpected goodbye
As he suddenly past away
förlust.
14 Juni
Färgerna var mättade av en nedgången sol och öppen blålila himmel när pojkarna nådde bryggan. Vattnet låg alldeles stilla och ur skogen hördes fågelkvitter av alla dess slag. Trollsländor satte spår i den blanka vattenytan som reflekterade himmelns unika färg. Överallt runt dem yrde förvirrade myggor som alla sög blod ur pojkarnas nakna kroppsdelar. Handdukarna kastades på det nedtrampade gräset och bara fötter sprang på de fuktiga träplankorna. Det hade regnat tidigare samma eftermiddag.
Pojkarna tjöt och vrålade där de stod längst ut på bryggan. De försökte alla känna på vattnet och samtidigt undvika att bli knuffade bakifrån. Det dröjde dock inte länge förrän den yngste pojken backade några steg bakåt och sedan sprang fram längre än bryggan räckte. Hans blonda hår var det sista som syntes av honom innan hela han han trängt genom ytan. Vattnet började dansa, trollsländorna flög iväg och pojkens kropp fick en stunds vila från myggornas väldiga ihärdighet. Kylan bet på varenda millimeter han bestod av och det dröjde därför inte lång tid innan pojken dök upp ovanför ytan igen. De andra pojkarna skrattade högt då han redogjorde situationen med flera svordomar, lite frustande och ett stort leende. Han blinkade bort vattnet ur ögonen, drog håret bak med ena handen och simmade tillbaka in mot det grunda vattnet intill bryggan. Pojkens äldre bror stod på tur att hoppa i samtidigt som pojken själv höll på att häva sig upp för stegen till bryggan. Vid bryggan var vattnet inte mycket djupare än en arms längd, men bryggan var höjd nästan en meter ovanför vattenytan.
Pojken stannade plötsligt till halvvägs upp på stegen. Det såg nästan ut som om hans lugna leende bleknade samtidigt som hans ena hand släppte taget om stegen. Han föll graciöst ner under vattenytan igen. Det hade sett så lugnt ut, inte något att egentligen anmärka på. De fyra pojkarna stod kvar och väntade, kollade ner i vattnet och såg den unge pojken flyta med huvudet uppåt, raklång i det grunda vattnet. Hans ögon var uppspärrade och läpparna blå.
Det hade inte gott mer än några få sekunder då pojkens huvud flytit upp ovanför vattenytan. Pojkens bror som stod på bryggan kunde höra hur pojken gurglade vatten och hur hans ögon blev matta. Han hoppade snabbt ner i vattnet, lyfte upp sin yngre bror i famnen och fick hjälp med att få upp pojkens kropp på bryggan. Den äldre brodern skakade förtvivlat sin yngre broders kropp och med hög, bristande röst skrek han även pojkens namn. Han ville ha en reaktion. Han ville se något mer än de halvöppna ögonen och lätt särade läpparna. Men inget hände. Ingenting. Den äldre pojken tystnade.
-
Det är hans kärlek som gör världen vacker,
det är hans lycka som gör världen rättvis,
det är hans existens som gör världen möjlig.
quote
Gandhi said whatever you do in life will be insignificant,
but it is very important that you do it because...
You can't know...
You can't ever really know the meaning of your life...
And you don't need to.
Just know your life has a meaning.
Every life has a meaning,
whether it lasts one hundred years or one hundred seconds...
Every life... And every death...
Changes the world in it's own way.
Gandhi knew this.
He knew his life would mean something,
to someone, somewhere, somehow.
And he knew with as much certainty that he could never know that meaning...
He understod that enjoying life should be of much greater concern than understanding it...
And so do I.
You can't know...
So don't take it for granted...
But don't take it to seriously...
Don't postpone what you want,
don't leave anything misunderstood,
make sure the people you cae about know...
Make sure they know how you really feel.
Because just likte that...
It could end.
