The Hidden Kiss

 

Det var tack vare denna plats som våra vägar korsades den där våren 2011. Den vackraste av vårar. 
Det är rätt spännande hur något man vill minnas som fantastiskt, omöjligt kan vara annat än fantastiskt. Jag kan inte ens med djup ansträngning minnas en ynka stunds obehag. Det var bra. 

 

Upprepade gudstjänster och en skolavslutning för årskurs 8. Ingenting som angick dig, ändå kan jag inte minnas det som något annat än just fantastiskt. Jag var bra.

 

Någon ynka vecka in i en säkerligen ordinär svensk sommar och jag var fast. Pianokonserter, kortspel, teckningar och din rädsla för gnistorna när vi eldade - och tvekan var inget jag längre kände till. Nu kände jag till något annat, något fantastiskt. Jag kände till dig; så glad och närvarande i den vackraste av somrar. Du var bra.

 

Oändliga promenader. Jag kan minnas skoskav, magknip och hicka men ingetdera mindre fantastiskt än något annat. Inte ens smärtan av blåsor i ett par lånade skor är möjlig att föreställa sig. Blygheten dränkte vi i konversationer om filmer och pumor och slutligen, i den där kramen. Den var bra. 

 

En söndagseftermidag och en konfirmation. Ett avslut eller en början? Kanske ett fantastiskt avslut på ett par fina midsommarveckor. Kanske en fantastisk början på ett 20 månader långt och lika fint förhållande. Jag minns hur du låg slängd i bänken när vi bytte om, din skjorta och ditt stylade hår. Jag minns omfamningen på kyrkogården och jag minns kyssen i ditt rum. Vi var bra.

 

Denna knappt erkända vårdag förde mig hit igen, och på en kyrkogård väcktes minnena till liv. Det är rätt spännande hur något man vill minnas som fantastiskt, omöjligt kan vara annat än fantastiskt. För 21 månader sedan var magen full av fjärilar och ögonen av längtan. Idag är magen full av ångest och ögonen av tårar. Vi är inte längre bra.