The Hidden Kiss

 

På torsdag är det dags att gratulera dig igen. Artonde gången jag gratulerar dig. Fjärde gången jag gratulerar dig utan att du finns med. Du fattas mig och jag är fortfarande inte helt säker på hur jag ska hantera livet utan dig. Du borde vara här och du borde vara arton år, inte borta sedan fyra år tillbaka.

 

Sedan en tid tillbaka har jag varit tyst,
försökt att känna efter hur det känns.
Man gör som alla andra och försöker att bli van,
men jag har tröttnat på att vara likadan.

 

Sedan en tid tillbaka har jag känt mig svag,
försökt att vara nån till lags.
Man kämpar för en plats som passar både här och där,
och snart har man glömt vem man är.

Så mycket bra musik det finns, så mycket fina artister jag äntligen får se. Igårkväll var sådär bra som det bara kan vara när man står nedanför en scen och har gåshud upp till öronen. Alexz Johnson, Michael Grubbs (från Wakey!Wakey!) och Ron Pope var bäst i världen och jag var ungefär lika lycklig som de var bra. I vanlig ordning kunde jag inte hålla tillbaka tårarna, men står man invirad i en varm famn och lyssnar när Ron Pope sjunger "You're the reason I come home" och "Perfect for me" så tycker jag att det är helt acceptabelt att gråta lite. Av lycka förståss. 

 

Och just precis såhär bra lät igår, fast bättre:

En septembernatt satt jag med fjärilar i magen och visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. Resultatet blev en spellista som jag tyckte beskrev rätt bra hur jag mådde då. Tycker den smittar av sig lite när man lyssnar på den nu i efterhand också, man blir sådär lite mysig i kroppen.

 

 

Ligger något fint över att kunna mixa pappas favoriter tillsammans med mina. Känner mig nästan upprymd över symboliken i genresplittringen i denna spellista. Nästna lika upprymd som jag gjorde den där septembernatten med fjärilar i magen.

Det är den dagen på året som alltid kretsat kring leende ansikten och nostalgitrippar jag gärna följt med på. Min födelsedag. Den tolfte januari har alltid varit en dag fylld av varma kramar, oändliga lyckoönskningar och alldeles för många handskrivna gratulationskort. Och just denna dag har till och med fått mina vanligtvis känsloblyga föräldrar att fälla ljumma tårar av lycka. 

 

"Du är min dotter och det är din födelsedag och jag får gråta om jag vill!" sa mamma till sitt försvar när jag, lite väl tuff vid fem års ålder, ifrågasatte tårarna på hennes kind när det var dags att skära tårtan. Hon både log och grät där hon satt hukad bredvid mig och rullade upp den analoga kameran. Det knäpptes bild efter bild efter bild. Födelsedagar är alltid kul och sådana ska därför förevigas. Precis så sa hon. Den tolfte januari borde alltid vara en dag fylld av oavbrutna kamerablixtar och glädjetårar. 

 

Detta år är jag tacksam för bristen på både varma kramar och kamerablixtar. Den här dagen på året skulle alltid kretsa kring leende ansikten och alldeles för många gratulationskort. Men i år var min födelsedag inte kul och jag är glad att den inte förevigades. Den tolfte januari skulle aldrig vara en dag fylld av ångest och tårar av annat än lycka. Men det är faktiskt min födelsedag och jag får gråta om jag vill. 

 

Helst av allt vill jag skriva om dig. ♡

Jag går i femte klass, är störtkär och gråter på ett mellanstadiedisco i Höllviken. Jag har nyss blivit dumpad över min första mobiltelefon efter ett mycket passionerat 19-timmars-förhållande. Elvaåriga jag ligger på en okänd skolas toalett, smetar ut mammas dyra smink och hatar år tjugohundrasju. Jag gråter och hoppas att när tårarna är slut, är smärtan det också. Då skrev jag i min dagbok att det är omöjligt att något år kan bli sämre än detta.

 

Tjugohundratretton har nu slagit ner tjugohundrasju från förstaplatsen. Under det gånga året har jag sovit mestadels med huvudet i fotändan, fått kontaktlinsförbud på grund av sårade tårkanaler, upplevt smärta i form av vodka som sprutar ur näsan och skrivit upp mig på organdonationslista. Jag har försökt handskas med obotlig ångest utan att vara allt för destruktiv, gråtit en hel jävla massa samt blivit införstådd med min och andras dödlighet. 

 

De senaste året har jag tagit mig igenom som sjuttonåring. Jag är alltså nästan sex år äldre, och bör vara sex år mer förnuftig, än mitt elvaåriga jag. Ändå har jag återigen funnit sig gråtandes på okända toalettgolv, både på grund av bristande kärlek men också på grund av kärlek jag inte förtjänar. Jag har bestultits på kyssar under två sommarnätter, suttit i fler väntrum än någonsin förr och jag har hatat detta år. Jag har hatat år tjugohundratretton för att ha väckt minnena från mellanstadiediscot i Höllviken till liv, hatat att jag sex år efter min första kärlek fortfarande måste hoppas att smärtan slutar när tårarna gör det. 

 

Nu, med lite distans och en artonårings (knappt beprövade) förnuft, har jag dock möjlighet att lägga hatet åt sidan och faktiskt tacka det gånga året. Tack tjugohundratretton för att du äntligen är över. Tack för att det är omöjligt att tjugohundrafjorton kan bli sämre än detta.

"Känner du dig någonsin lycklig?", frågade hon med ett tonfall som avslöjade att hon förväntade sig ett snabbt och lättsamt svar. 

 

"Jag skrattar rätt mycket", svarade jag, själv osäker på om det svaret skulle räcka för henne.

 

"Är du lycklig nu under julen? När du tänker på din student, känner du dig lycklig då?", fortsatte hon envetet. Hon ville få det överstökat. Hon ville gå vidare till nästa fråga på pappret.

 

Jag kunde inte leva upp till hennes förväntning.

 

"Nej, det funkar inte så. Jag kan vara jätteglad och jag kan skratta. Men så fort jag tänker på julen så kommer jag ihåg att han firade sin sista jul 2009. Så fort jag tänker på min student så tänker jag på att han inte kommer vara med och fira. Jag hinner inte bli lycklig innan verkligheten är ikapp." 

Du är resan som jag velat ska ta fart, du är gåtan som jag aldrig löser klart.

Du var början på nåt nytt och nånting underbart.
För mig.

 

Jag är hög nu sen den dagen när du kom, ja, jag är hög nu och kan inte somna om.
Och jag undrar om jag nånsin ska nyktra till nån gång.
Efter dig.

När hösten kommer och tiden gått för fort, när allt känns på rutin och redan gjort.
Ska jag samla mina krafter och göra nånting stort.
För dig.

Vi står tysta framför skälet, där sommaren tar slut
Som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut
Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division
Vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron

En elegi för alla sorger den där hösten handla om
För en mor som sjukna in, för ett barn som aldrig kom ✝
För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in
För en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din

För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement
Två ögonpar i tomhet från september till advent
För en man som gick till jobbet som om inget hade hänt
För en kvinna som sa "allting är förstört, allt är bränt"

En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än
För en tid som bara går och aldrig kommer igen

Torsdagen den 31 Oktober 2013 var en kväll som gick i perfektionens tecken. Vilken otrolig konsert, vilken otrolig man. Skratten varvades med snyftaningar där jag stod på andra raden, dryga tre meter från honom. 

 

De största tårdryparna var entrélåten Vi åkte aldrig ut till havet och det första extranumret med Jag är hos dig igen. Då nådde gåshuden ända ner till fötterna och jag hulkade lite väl ljudligt. 

 

Sluta aldrig sjunga, Lars Winnerbäck.