The Hidden Kiss

 

Jag har nu stirrat mig blind på ett tomt pappersark i tjugotre minuter och har under denna tid av aktiv koncentration dragit ett par slutsatser. (1) Pappret i min sjunde dagbok är lite för blankt för både min smak och den trubbiga penna jag hittade i nattygsbordet. (2) Belysningen här är alldeles för skarp för att ögonen ska må bra av att stirra stint på den blanka sidan i tjugotre minuter. (3) Mina naglar behöver klippas. (4) Det är en omöjlighet att på något sätt inleda ett brev till en människa som aldrig kommer läsa det. 

 

För mindre än tre år sedan var du den människa jag pratade med allra mest. Det föll sig naturligt. Men idag kan jag inte ens komma på en lämplig hälsningsfras i ett brev till dig, ett brev som aldrig kommer postas och än mindre läsas. Behöver jag vara hövligare för att jag nu inbillar mig att du intagit en position som himlens vackraste ängel? Kommer du ihåg de interna skämten eller behöver jag vara mer eftertänksam? Har det verkligen någon betydelse hur jag idag hälsar på pappret när jag inte ens hann säga hej då senast vi sågs?

 

Idag är jag något äldre, något bredare om höfterna, något korthårigare och något mer missnöjd med livet än för tre vårar sedan. Men vad har jag att klaga på? Idag är du fortfarande fjorton år gammal, fortfarande lite för smal för din längd, fortfarande lika vårblek och fortfarande lika ofärdig med livet som för tre vårar sedan. 

 

Vad hade det varit av dig år tjugohundratretton? Du hade kanske klippt av dig håret eller börjat gilla de där blonda lockarna på riktigt. Du hade kanske blivit ytterligare en decimeter längre eller stannat då dina läppar nådde min panna. Du hade kanske också slutat bita på naglarna eller fortfarande haft kvar ovanan som vi delade och båda avskydde. Du hade kanske haft en vacker flickvän som jag kunnat hata eller fortfarande överröst mig med all din ömhet. Inga av alternativen är mer plågsamma än de andra utan det som smärtar är att jag aldrig kommer få veta. 

 

Men vad har jag att klaga på? En dag kanske jag får resa och se världen. En dag kanske jag får uppleva en kärlek stark nog att vara femtio år. En dag kanske jag har ett barn på armen, en annan dag kanske jag har två. Men du har inte ens en dag och du förblir själv ett barn. 

 

Jag saknar dig fortfarande som jag skulle saknat min vänstra hand. Visst klarar jag mig med min högra men livet blir aldrig riktigt detsamma igen. Vardagen är med ens svårare och jag är förevigt trasig efter en förlust ingen kan ersätta. Såret det läker och ärren de bleknar med tiden men du fattas mig förevigt. 

 

Jag har nu läst igenom detta brev ungefär tjugotre gånger och har efter noggrna reflektion med mig själv kommit fram till följande saker. (1) Jag skriver fulare än jag någonsin gjort förr, och då har min handstil aldrig varit vacker. (2) Det blanka pappret är inte bara ett jobbigt skrivunderlag eller smärtsamt att titta på i direkt ljus, utan även ett rent helvete att sudda rent. (3) Jag har under tiden som detta skrevs bitit ner alla mina naglar. (4) Detta är inte ens något brev. Ett brev har hälsningsfras, datum och mottagare och denna text uppfyller endast ett av de kriterierna.