Jag har fyllt ett kollegeblock. Det har jag förvisso gjort flera gånger förr, men just detta kollegeblocket var helt tomt från början. Alla kollegeblock är förvisso tomma från början, men just detta kollegeblocket var tomt för 26 timmar sedan.
"Jag förbannar dennes existens, för den kan bidra till slutet av min. Inget blod ska spillas, ändå kommer denne ha det på sina händer. Kan du fatta vad sjukt? [...] Vet du vad som mer är sjukt? Att ångest kan få en att kräkas.
Ångest och panik kastar en över toaletten och där hänger man, förbannad av dennes existens."
Det var mina ord för 26 timmar sedan. Men när jag satte min sista punkt, som hamande på kollegeblockets baksidan, satte jag även punkt för all den där ångesten och ilskan.
"Om någon frågar mig så mår jag bra, sådär sjukt bra. För jag har förmågan att häva förbannelser." :)
The waves of pain that had only lapped at me before now reared high up and washed over my head, pulling me under. I did not resurface.
Jag förlorar honom varje natt, i varje dröm. När än jag blundar ser jag hans livlösa kropp, uppslukad av tomhet och kyla. Jag känner smärtan av saknaden i varje minut som passerar.
Sorgen blir så mycket mer påtaglig i nattens mörker, så mycket svårare att ignorera i ensamhetens tystnad. Sömnen gör en tillgänglig på ett sätt jag annars aldrig tillåter mig att bli. Natten gör en sårbar. Mörker gör en svag. I varje mardröm ser jag hans kropp falla ihop. Jag ser hans ögon slockna och hans blod rinna.
