dagbok.
Each new day is a blank page in the diary of your life. The secret of success is in turning that diary into the best story you possibly can.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Jag kan inte minnas senast jag skrev så mycket i min dagbok som jag gör idag. Kanske har jag aldrig gjort det. Men just nu är bloggen lidande eftersom jag dessvärre inte kan dela med mig av mina texter här, i dagsläget går det bara inte. Det handlar faktiskt inte alls om situationen jag är i, om besluten jag har att fatta eller om konsekvenserna som är oundvikliga. Det handlar om en människa. En människa som inte får läsa min dagbok just nu.
once upon a lie.
Jag biter ner varenda nagel, eftersom du en gång fick de att växa.
Jag tvättar mig frenetiskt, eftersom du en gång rörde vid min kropp.
Jag skär upp alla ärr, eftersom du en gång hjälpte såren läka.
Jag gråter ögonen röda, eftersom du en gång torkade mina tårar.
så nära hat jag kan komma.
Det ligger pappersbitar över hela mitt golv. En bok har fått stryk. Torterats. Den har fått genomlida alla mina glåpord, alla mina slag och alla tårar. Jag har rivit sönder en av mina favoritböcker. Skällt på varje kapitel.
På tredje hyllan ovanifrån, andra boken till vänster; där stod den. Nu står den inte längre. Alla sidor är separerade från varandra. Alla meningar står ensamma. Varje ord är trampat på. Tänk att någon kan skriva så idiotiskt om vänskap? Formulera något så naivt om tillit? Som om det är odödliga ting, som om det är något värt att lägga energi på, som om det gör människan gott.
Det ligger spillror av hopp och glädje över hela mitt golv. En tjej har fått stryk. Torteras. Hon har fått genomlida alla dina glåpord, alla dina slag och alla tårar. Hon har rivit sönder ordet vänskap. Skällt på ordet tillit.
Cynisk och jävlig men ack så ärlig
6 April 2013
Skriva. Jag ska skriva. Jag ska tålmodigt vänta in studen då tårarna slutar rinna. Då hulkandet tytnat och livet kan fortsätta. Det kommer jag säga till alla som frågar. Jag ska säga att jag skriver. Jag skriver och väntar in den stunden då jag kan njuta av att vara fri. Men jag var aldrig fast. Jag var kär. Det fanns absolut några månader där då jag var väldigt kär. Nu är jag döende. Ingen ny diagnos. Min sjukdom har bara dragit över till nästa stadie. Först så blir man kär och oavsett hur det går så dör man. Det är bara en fråga om när.
J.M. Barrie har läst min dagbok
“The life of every man is a diary in which he means to write one story, and writes another.”
Message to wherever you are
15 April 2013
Jag har nu stirrat mig blind på ett tomt pappersark i tjugotre minuter och har under denna tid av aktiv koncentration dragit ett par slutsatser. (1) Pappret i min sjunde dagbok är lite för blankt för både min smak och den trubbiga penna jag hittade i nattygsbordet. (2) Belysningen här är alldeles för skarp för att ögonen ska må bra av att stirra stint på den blanka sidan i tjugotre minuter. (3) Mina naglar behöver klippas. (4) Det är en omöjlighet att på något sätt inleda ett brev till en människa som aldrig kommer läsa det.
För mindre än tre år sedan var du den människa jag pratade med allra mest. Det föll sig naturligt. Men idag kan jag inte ens komma på en lämplig hälsningsfras i ett brev till dig, ett brev som aldrig kommer postas och än mindre läsas. Behöver jag vara hövligare för att jag nu inbillar mig att du intagit en position som himlens vackraste ängel? Kommer du ihåg de interna skämten eller behöver jag vara mer eftertänksam? Har det verkligen någon betydelse hur jag idag hälsar på pappret när jag inte ens hann säga hej då senast vi sågs?
Idag är jag något äldre, något bredare om höfterna, något korthårigare och något mer missnöjd med livet än för tre vårar sedan. Men vad har jag att klaga på? Idag är du fortfarande fjorton år gammal, fortfarande lite för smal för din längd, fortfarande lika vårblek och fortfarande lika ofärdig med livet som för tre vårar sedan.
Vad hade det varit av dig år tjugohundratretton? Du hade kanske klippt av dig håret eller börjat gilla de där blonda lockarna på riktigt. Du hade kanske blivit ytterligare en decimeter längre eller stannat då dina läppar nådde min panna. Du hade kanske också slutat bita på naglarna eller fortfarande haft kvar ovanan som vi delade och båda avskydde. Du hade kanske haft en vacker flickvän som jag kunnat hata eller fortfarande överröst mig med all din ömhet. Inga av alternativen är mer plågsamma än de andra utan det som smärtar är att jag aldrig kommer få veta.
Men vad har jag att klaga på? En dag kanske jag får resa och se världen. En dag kanske jag får uppleva en kärlek stark nog att vara femtio år. En dag kanske jag har ett barn på armen, en annan dag kanske jag har två. Men du har inte ens en dag och du förblir själv ett barn.
Jag saknar dig fortfarande som jag skulle saknat min vänstra hand. Visst klarar jag mig med min högra men livet blir aldrig riktigt detsamma igen. Vardagen är med ens svårare och jag är förevigt trasig efter en förlust ingen kan ersätta. Såret det läker och ärren de bleknar med tiden men du fattas mig förevigt.
Jag har nu läst igenom detta brev ungefär tjugotre gånger och har efter noggrna reflektion med mig själv kommit fram till följande saker. (1) Jag skriver fulare än jag någonsin gjort förr, och då har min handstil aldrig varit vacker. (2) Det blanka pappret är inte bara ett jobbigt skrivunderlag eller smärtsamt att titta på i direkt ljus, utan även ett rent helvete att sudda rent. (3) Jag har under tiden som detta skrevs bitit ner alla mina naglar. (4) Detta är inte ens något brev. Ett brev har hälsningsfras, datum och mottagare och denna text uppfyller endast ett av de kriterierna.
Surgeons can cut out everything except cause
Varje natt är en topp av feber och ångestskrik.
Varje gryning är en flod av tårar i panik.
Varje morgon är ett uppvaknande till en blödande verklighet.
Varje skymning är ett adjö till en dag passerad i grymhet.
Varje dag låter sig fyllas av återkommande hot.
Varje dag är en kamp mot en sjukdom utan bot.
The jar of love isn't dry until the last drop falls
Men nu verkar det rinna rätt snabbt.
Ironi
Människan som torkat dina tårar bäst, är den som kan framkalla allra flest.
Death brings life
Det är väldigt få som vet och ännu färre som är villiga att lyssna. Men detta är viktigt för mig. Ni är rätt många som tittar in här då och då, så någon av er kan väl vara så vänliga att lägga detta på minnet.
Jag vet att jag är trasig, kanske till och med sjuk. Men jag vet också att mina sönderslitna delar, hur sjuka de än må vara hos mig, skulle kunna laga någon annan. ♥
Om något händer mig, vill jag donera allt som kan doneras.
Jag vet att jag är trasig, kanske till och med sjuk. Men jag vet också att mina sönderslitna delar, hur sjuka de än må vara hos mig, skulle kunna laga någon annan. ♥
Om något händer mig, vill jag donera allt som kan doneras.
En människa av värde
As much as I struggled not to think of him, I did not struggle to forget. I worried - late in the night, when the exhaustion of sleep deprivation broke down my defenses - that it was all slipping away. That my mind was a sieve, and I would someday not be able to remember the precise color of his eyes, the feel of his skin, or the texture of his voice. I could not think of him, but I must remember him.
Because there was just one thing that I had to believe to be able to live - I had to know that he existed. That was all. Everything else I could endure. So long as he existed.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Om han har en plats i ditt hjärta,
har det fysiska avståndet mellan er ingen betydelse,
och orden mellan er inget egentligt värde.
Då behöver behöver bandet mellan er ingen bekräftelse,
och inga förlåt är någonsin nödvändiga för att förlåta.
Endast tack vare hans existens,
har du allt du skulle kunna önska.
Så länge du är meveten om luften som drar genom hans lungor,
om leendet som leker på hans läppar,
om skratten som ljuder i hans närvaro
och om hjärtat som slår i hans bröst,
finns det inga bekymmer värda din oro.
Du behöver inte vara där för att dela varje sekund med honom,
så länge du vet att han har nästkommande sekund
och kommer få ytterligare många fler.
Du behöver inte vara den han ständigt tänker på,
så länge du vet att han tänker,
på precis vad som helst.
Du behöver inte sörja en avslutad dag utan honom,
så länge du vet att han vaknar upp nästa morgon,
och i många kommande decennier framöver.
Det är tack vare att hans fötter vandrar på jorden,
som du känner dig dragen till att stanna.
Även om du inte ser varenda steg han tar,
eller ens har någon aning om vart hans resa bär,
så vet du att han går
och att han har ett mål han är påväg mot.
Även om vänskapen skulle upphöra,
så gör inte han det.
Och det är det som betyder något,
det är det som betyder allt...
I solemnly swear...
Jag har några sedan länge införda regler jag följer troget när det gäller min blogg.
Regler jag aldrig någonsin känt för att bryta,
regler som jag nu känner ett starkt behov av att bryta.
Jag har några sedan länge införda regler jag följer troget när det gäller min blogg.
Jag skriver aldrig någonsin med endast versaler,
jag markerar inte känslor genom att förlänga orden med onödigt många vokaler.
MEN FY JÄVLA FAAAN VAD JAG MÅSTE GÖRA DET NU.
eventually.
Courage isn't having the strength to go on - it is going on when you don't have strength.
She's strong enough to walk away,
but broken enough to look back.
The pain makes her change,
but it also makes her even stronger...
Strong enough to never look back.
that was then and then was a lie.
Han tittar på mig. Han ser mig.
Klädd i vitt och lyckligast i världen. Sommar när den är som mest älskvärd, så tillfredställande och varm.
Allt gör sig så bra på bild. Allt gör sig så bra i minnet. Är det detta man kallar perfektion?
Han tittar inte längre på mig. Han är inte intresserad av att se mig.
Klädd i sorg och trasigast i världen. Vår när den är som mest påfrestande, så oförutsägbar och långsam.
Allt avbildas som en enda röra. Allt fläckar ner ett så vackert minne. Är det detta man kallar tortyr?
Nu tittar jag inte längre efter om han tittar på mig. Jag är inte längre intresserad av att se om han ser mig.
Klädd i nytt och starkast i världen. Vår när den är som mest uppskattad, så uthållig och behövd.
Allt formar innovativa konstverk. Allt bildar nya minnen. Är det detta man kallar livet?

long nails, don't care
Change was coming. I could feel it. At first, It wasn’t a pleasant prospect, not when I thought life was perfect the way it was.
Som du ogillade när jag tuggade sönder mina naglar.
Som du desperat försökte förhindra min fula ovana.
Synen fick dig att rynka pannan och sucka irriterat.
Som jag kämpade med att sluta tugga sönder mina naglar.
Som jag blev irriterad när du väl kom på mig.
Du fick mig att känna mig dum.
Nu förstår jag, att det var du som fick mig att tugga sönder mina naglar.
Nu förstår jag, att din rynkade panna gjorde min fula ovana värre.
Idag är mina naglar långa, idag känner jag mig inte längre misslyckad.
10 juli 2011
"I was walkin’ in a graveyard, where no one that I know rests. Thinkin’ maybe I could clear my head.
And on the cemetery breeze, I heard a song about belief. Sung with a thunder I can’t understand."
And on the cemetery breeze, I heard a song about belief. Sung with a thunder I can’t understand."

Det var tack vare denna plats som våra vägar korsades den där våren 2011. Den vackraste av vårar.
Det är rätt spännande hur något man vill minnas som fantastiskt, omöjligt kan vara annat än fantastiskt. Jag kan inte ens med djup ansträngning minnas en ynka stunds obehag. Det var bra.
Det är rätt spännande hur något man vill minnas som fantastiskt, omöjligt kan vara annat än fantastiskt. Jag kan inte ens med djup ansträngning minnas en ynka stunds obehag. Det var bra.
Upprepade gudstjänster och en skolavslutning för årskurs 8. Ingenting som angick dig, ändå kan jag inte minnas det som något annat än just fantastiskt. Jag var bra.
Någon ynka vecka in i en säkerligen ordinär svensk sommar och jag var fast. Pianokonserter, kortspel, teckningar och din rädsla för gnistorna när vi eldade - och tvekan var inget jag längre kände till. Nu kände jag till något annat, något fantastiskt. Jag kände till dig; så glad och närvarande i den vackraste av somrar. Du var bra.
Oändliga promenader. Jag kan minnas skoskav, magknip och hicka men ingetdera mindre fantastiskt än något annat. Inte ens smärtan av blåsor i ett par lånade skor är möjlig att föreställa sig. Blygheten dränkte vi i konversationer om filmer och pumor och slutligen, i den där kramen. Den var bra.
En söndagseftermidag och en konfirmation. Ett avslut eller en början? Kanske ett fantastiskt avslut på ett par fina midsommarveckor. Kanske en fantastisk början på ett 20 månader långt och lika fint förhållande. Jag minns hur du låg slängd i bänken när vi bytte om, din skjorta och ditt stylade hår. Jag minns omfamningen på kyrkogården och jag minns kyssen i ditt rum. Vi var bra.
Denna knappt erkända vårdag förde mig hit igen, och på en kyrkogård väcktes minnena till liv. Det är rätt spännande hur något man vill minnas som fantastiskt, omöjligt kan vara annat än fantastiskt. För 21 månader sedan var magen full av fjärilar och ögonen av längtan. Idag är magen full av ångest och ögonen av tårar. Vi är inte längre bra.