The Hidden Kiss

Jag biter ner varenda nagel, eftersom du en gång fick de att växa.

Jag tvättar mig frenetiskt, eftersom du en gång rörde vid min kropp.

Jag skär upp alla ärr, eftersom du en gång hjälpte såren läka. 

Jag gråter ögonen röda, eftersom du en gång torkade mina tårar.

Det ligger pappersbitar över hela mitt golv. En bok har fått stryk. Torterats. Den har fått genomlida alla mina glåpord, alla mina slag och alla tårar. Jag har rivit sönder en av mina favoritböcker. Skällt på varje kapitel.

 

På tredje hyllan ovanifrån, andra boken till vänster; där stod den. Nu står den inte längre. Alla sidor är separerade från varandra. Alla meningar står ensamma. Varje ord är trampat på. Tänk att någon kan skriva så idiotiskt om vänskap? Formulera något så naivt om tillit? Som om det är odödliga ting, som om det är något värt att lägga energi på, som om det gör människan gott. 

 

Det ligger spillror av hopp och glädje över hela mitt golv. En tjej har fått stryk. Torteras. Hon har fått genomlida alla dina glåpord, alla dina slag och alla tårar. Hon har rivit sönder ordet vänskap. Skällt på ordet tillit.

 

Skriva. Jag ska skriva. Jag ska tålmodigt vänta in studen då tårarna slutar rinna. Då hulkandet tytnat och livet kan fortsätta. Det kommer jag säga till alla som frågar. Jag ska säga att jag skriver. Jag skriver och väntar in den stunden då jag kan njuta av att vara fri. Men jag var aldrig fast. Jag var kär. Det fanns absolut några månader där då jag var väldigt kär. Nu är jag döende. Ingen ny diagnos. Min sjukdom har bara dragit över till nästa stadie. Först så blir man kär och oavsett hur det går så dör man. Det är bara en fråga om när.

 

Jag har nu stirrat mig blind på ett tomt pappersark i tjugotre minuter och har under denna tid av aktiv koncentration dragit ett par slutsatser. (1) Pappret i min sjunde dagbok är lite för blankt för både min smak och den trubbiga penna jag hittade i nattygsbordet. (2) Belysningen här är alldeles för skarp för att ögonen ska må bra av att stirra stint på den blanka sidan i tjugotre minuter. (3) Mina naglar behöver klippas. (4) Det är en omöjlighet att på något sätt inleda ett brev till en människa som aldrig kommer läsa det. 

 

För mindre än tre år sedan var du den människa jag pratade med allra mest. Det föll sig naturligt. Men idag kan jag inte ens komma på en lämplig hälsningsfras i ett brev till dig, ett brev som aldrig kommer postas och än mindre läsas. Behöver jag vara hövligare för att jag nu inbillar mig att du intagit en position som himlens vackraste ängel? Kommer du ihåg de interna skämten eller behöver jag vara mer eftertänksam? Har det verkligen någon betydelse hur jag idag hälsar på pappret när jag inte ens hann säga hej då senast vi sågs?

 

Idag är jag något äldre, något bredare om höfterna, något korthårigare och något mer missnöjd med livet än för tre vårar sedan. Men vad har jag att klaga på? Idag är du fortfarande fjorton år gammal, fortfarande lite för smal för din längd, fortfarande lika vårblek och fortfarande lika ofärdig med livet som för tre vårar sedan. 

 

Vad hade det varit av dig år tjugohundratretton? Du hade kanske klippt av dig håret eller börjat gilla de där blonda lockarna på riktigt. Du hade kanske blivit ytterligare en decimeter längre eller stannat då dina läppar nådde min panna. Du hade kanske också slutat bita på naglarna eller fortfarande haft kvar ovanan som vi delade och båda avskydde. Du hade kanske haft en vacker flickvän som jag kunnat hata eller fortfarande överröst mig med all din ömhet. Inga av alternativen är mer plågsamma än de andra utan det som smärtar är att jag aldrig kommer få veta. 

 

Men vad har jag att klaga på? En dag kanske jag får resa och se världen. En dag kanske jag får uppleva en kärlek stark nog att vara femtio år. En dag kanske jag har ett barn på armen, en annan dag kanske jag har två. Men du har inte ens en dag och du förblir själv ett barn. 

 

Jag saknar dig fortfarande som jag skulle saknat min vänstra hand. Visst klarar jag mig med min högra men livet blir aldrig riktigt detsamma igen. Vardagen är med ens svårare och jag är förevigt trasig efter en förlust ingen kan ersätta. Såret det läker och ärren de bleknar med tiden men du fattas mig förevigt. 

 

Jag har nu läst igenom detta brev ungefär tjugotre gånger och har efter noggrna reflektion med mig själv kommit fram till följande saker. (1) Jag skriver fulare än jag någonsin gjort förr, och då har min handstil aldrig varit vacker. (2) Det blanka pappret är inte bara ett jobbigt skrivunderlag eller smärtsamt att titta på i direkt ljus, utan även ett rent helvete att sudda rent. (3) Jag har under tiden som detta skrevs bitit ner alla mina naglar. (4) Detta är inte ens något brev. Ett brev har hälsningsfras, datum och mottagare och denna text uppfyller endast ett av de kriterierna. 

Varje natt är en topp av feber och ångestskrik.

Varje gryning är en flod av tårar i panik.

 

Varje morgon är ett uppvaknande till en blödande verklighet.

Varje skymning är ett adjö till en dag passerad i grymhet. 

 

Varje dag låter sig fyllas av återkommande hot. 

Varje dag är en kamp mot en sjukdom utan bot.

Men nu verkar det rinna rätt snabbt.

Det är väldigt få som vet och ännu färre som är villiga att lyssna. Men detta är viktigt för mig. Ni är rätt många som tittar in här då och då, så någon av er kan väl vara så vänliga att lägga detta på minnet.

Jag vet att jag är trasig, kanske till och med sjuk. Men jag vet också att mina sönderslitna delar, hur sjuka de än må vara hos mig, skulle kunna laga någon annan. ♥

Om något händer mig, vill jag donera allt som kan doneras.

Om han har en plats i ditt hjärta,

har det fysiska avståndet mellan er ingen betydelse,

och orden mellan er inget egentligt värde.

Då behöver behöver bandet mellan er ingen bekräftelse,

och inga förlåt är någonsin nödvändiga för att förlåta.

 

Endast tack vare hans existens,

har du allt du skulle kunna önska. 

Så länge du är meveten om luften som drar genom hans lungor,

om leendet som leker på hans läppar,

om skratten som ljuder i hans närvaro

och om hjärtat som slår i hans bröst, 

finns det inga bekymmer värda din oro. 

 

Du behöver inte vara där för att dela varje sekund med honom,

så länge du vet att han har nästkommande sekund

och kommer få ytterligare många fler.

Du behöver inte vara den han ständigt tänker på,

så länge du vet att han tänker,

på precis vad som helst. 

Du behöver inte sörja en avslutad dag utan honom, 

så länge du vet att han vaknar upp nästa morgon,

och i många kommande decennier framöver.

 

Det är tack vare att hans fötter vandrar på jorden,

som du känner dig dragen till att stanna.

Även om du inte ser varenda steg han tar,

eller ens har någon aning om vart hans resa bär,

så vet du att han går 

och att han har ett mål han är påväg mot.

 

Även om vänskapen skulle upphöra,

så gör inte han det.

Och det är det som betyder något, 

det är det som betyder allt...

Jag har några sedan länge införda regler jag följer troget när det gäller min blogg.

Regler jag aldrig någonsin känt för att bryta,

regler som jag nu känner ett starkt behov av att bryta. 

 

Jag skriver aldrig någonsin med endast versaler,

jag markerar inte känslor genom att förlänga orden med onödigt många vokaler. 

 

MEN FY JÄVLA FAAAN VAD JAG MÅSTE GÖRA DET NU. 

 

She's strong enough to walk away,

but broken enough to look back.

 

The pain makes her change,

but it also makes her even stronger...

 

Strong enough to never look back. 

 

 

Som du ogillade när jag tuggade sönder mina naglar. 

Som du desperat försökte förhindra min fula ovana. 

Synen fick dig att rynka pannan och sucka irriterat. 

 

Som jag kämpade med att sluta tugga sönder mina naglar. 

Som jag blev irriterad när du väl kom på mig.

Du fick mig att känna mig dum.

 

Nu förstår jag, att det var du som fick mig att tugga sönder mina naglar. 

Nu förstår jag, att din rynkade panna gjorde min fula ovana värre. 

Idag är mina naglar långa, idag känner jag mig inte längre misslyckad.