hemlighet.
Jag kanske är påväg att göra något som är väldigt egoistiskt.
Jag kanke är påväg att göra något som är moraliskt fel.
Jag kanske är påväg att göra något som jag kan ångra senare.
Jag kanske är påväg att göra något som kan bidra till att du hatar mig.
Jag kanske är påväg att göra det ändå.
tears.
Jag gillar regn.
Det är något speciellt med ljudet när det slår mot rutan,
något harmoniskt över rytmen som varje dropper är med och bildar.
Det är något symboliskt med hur regnet ihärdigt sköjer naturen,
något härligt i att vakna upp till en nytvättad morgon.
Men det är klart...
Jag gillar bara regn om jag själv är inne.
evil is a point of view.
Nothing is easier than to denounce the evildoer; nothing is more difficult than to understand him.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Så ond. Så kall. Så fruktansvärt respektlös.
Är det hur du skulle beskrivit dig själv?
Så ond. Så kall. Så fruktansvärt respektlös.
Är det hur du kommer presentera dig för din nästa?
Så ond. Så kall. Så fruktansvärt respektlös.
Är det hur jag förevigt kommer minnas dig?
14 år och lagom klok.
Ens bästa är inte alltid det mest självklara,
mer än för de som inte är inblandade.
Men jag är minst sagt inblandad
då jag är den som har ett beslut att fatta.
Däremot så är det självklara oftast det enkla.
Men vad är enkelhet om den förföljer dig som plågor
och ånger i evig tid efter ditt beslut?
För det enkla är nästan aldrig är det rätta.
nothing burns like the cold.
Vem tror ni var kallast?
Han med det kalla hjärtat eller hon med den kalla blicken?
Han, då han var utan vantar, eller hon, då hon var ett öppet sår en kylig vårkväll?
i've got nothing to work with.
Like everything in life, I just had to decide what to do with what I was given.
Nu har jag dock inte fått någonting, bara tappat och förlorat.
Jag har tappat tillit, tappat hopp och tro.
Jag har förlorat självrespekt, flörlorat självinsikt och självförtroende.
Vad fan gör man av något sådant?
varför förstör du mig?
Varför har du förstört mig?
hon säger att jag är en läkande människa.
Smärtan som skrämmer mig, är enkelt ignorerad av andra.
Blodet som är enkelt ignorerat av mig, skrämmer skiten ur andra.
jag är verken det ena... eller det andra.
Jag är inte avundsjuk, jag är orolig.
jag är inte bitter, jag är orolig.
jag är inte oresonlig, jag är orolig.
jag har en blogg, precis som alla andra som vill slå sig.
Attention is never a good thing, as any other accident-prone klutz would agree. No one wants a spotlight when they’re likely to fall on their face.
Det är inte fallet jag är rädd för, det är att nå marken efter att ha fallit en stund.
Nu välkomnar jag ett riktigt magplask.
Hej, välkommen till min blogg. Den har funnits i år och dar och ingen har läst.
Men nu är du i alla fall välkommen.
not longer unfamiliar words to me.
The pain is my only reminder that he was real.
Inte är det väl möjligt att sakna något man aldrig haft? Då borde det väl snarare vara... längtan? Längtar gör man ju hela tiden. Vi längtar efter nästkommande årstid, en partner att dela livet med, vår säng efter en lång arbetsam dag. Vår längtan är vår strävan efter något bättre. Ett bevis på vårt behov att aldrig känna oss nöjda med hur läget är just nu.
Saknaden uppstår först efter en förlust. Då du inte längre längtar och inte längre har. Saknaden uppstår då du förlorat något av betydelse, något du längtade efter innan du fick det, något du under en tid hade, något du egentligen inte ska behöva vara utan.
Något du aldrig borde vara utan.
varför gråter jag inte längre?
Att glömma smärtan efter något förlorat behöver väl inte innebära att man glömt sorgen,
och än mindre det förlorade?
Men jag har inte glömt smärtan eller vad jag förlorat, för saknaden är konstant.
Jag har glömt sorgen.
Jag är så omåttligt oförtjänt lycklig i dagsläget.
Jag är kär.
Jag använder inte det ordet, inte i vanliga fall.
Men detta är inget vanligt fall, utan snarare ett ytterst ovanligt fall.
För jag är verkligen kär och jag medger det.
maj 18, 2011
I have been astonished that men could die martyrs for their religion
I have shudder'd at it
But I shudder no more
I now realize, I could be martyr'd for my religion
Love is my religion
Love is everything I pray for and the only thing I believe in.
And I could easily die for that... for love.
I could die for you
a girl can dream.
Drömmen lever vidare, även fast du inte gör det.
Det var i dina armar jag ville somna.
Det var i dina ögon jag ville drunkna.
Det var dig jag ville se sist av allt,
innan mina ögonlock skulle slutas i djupaste sömn.
Men skulle jag inte få min vilja igenom,
ville jag att du skulle somna i mina armar.
Drunkna i mina ögon.
Och se mig sist av allt,
innan dina ögonlock skulle slutas i djupaste sömn.
it won’t be all right when I’m not with you.
"As much as I struggle not to think of him, I do not struggle to forget. I worry - late in the night, when the exhaustion of sleep deprivation brake down my defenses - that it is all slipping away. That my mind is a sieve, and I will someday not be able to remember the precise color of his eyes, the feel of his skin, or the texture of his voice. I can not think of him, without making myself fall apart, but I must remember him. Because there is just one thing that I have to believe to be able to live - I have to know that he exists. That is all. Everything else I can endure. So long as he exists."
För min egen överlevnad behöver jag veta om hans.
Och idag gör jag det endast i mina minnen.
stumma skrik.
Jag är en fruktansvärt krävande liten flicka. Det är inte klokt, men jag tror nog att världen kretsar kring mig. Kring mina behov och mina önskningar och endast det. Jag förstår att det är fel och omoget - att jag är fel och omogen. Och mot all förmodan vet jag faktiskt att jag inte har någon som helst rätt att kräva något likt detta.
Ändå skriker jag.
Jag skriker likt en hungrig och ångestfylld bebis. För det är precis så mitt skrik låter; hungrigt och fullt av ångest. Jag är ungefär lika hjälplös som det nyfödda barnet och kan inte annat än just skrika. Ingen har lärt mig hur jag ska gå tillväga vid en sådan här situation. Men trots mitt eländiga och ständiga skrik kommer inte någon rusande till min hjälp. Och det är förvisso bra, för jag vill inte att någon ska komma och lindra min ångest. Jag vill att han ska hjälpa mig. Men han kommer inte.
Ändå skriker jag.
Mitt skrik är meningslöst då människorna i min närhet är döva. Inte döva för ljud, men döva för mitt panikslagna och ständiga skrik. Att tysta skriket har sedan läng försvunnit från prioriteringarna hos människorna runt mig. Och hanhar slutat försöka hjälpa mig sedan länge. Han kommer inte.
Ändå skriker jag.
