stumma skrik.
Jag är en fruktansvärt krävande liten flicka. Det är inte klokt, men jag tror nog att världen kretsar kring mig. Kring mina behov och mina önskningar och endast det. Jag förstår att det är fel och omoget - att jag är fel och omogen. Och mot all förmodan vet jag faktiskt att jag inte har någon som helst rätt att kräva något likt detta.
Ändå skriker jag.
Jag skriker likt en hungrig och ångestfylld bebis. För det är precis så mitt skrik låter; hungrigt och fullt av ångest. Jag är ungefär lika hjälplös som det nyfödda barnet och kan inte annat än just skrika. Ingen har lärt mig hur jag ska gå tillväga vid en sådan här situation. Men trots mitt eländiga och ständiga skrik kommer inte någon rusande till min hjälp. Och det är förvisso bra, för jag vill inte att någon ska komma och lindra min ångest. Jag vill att han ska hjälpa mig. Men han kommer inte.
Ändå skriker jag.
Mitt skrik är meningslöst då människorna i min närhet är döva. Inte döva för ljud, men döva för mitt panikslagna och ständiga skrik. Att tysta skriket har sedan läng försvunnit från prioriteringarna hos människorna runt mig. Och hanhar slutat försöka hjälpa mig sedan länge. Han kommer inte.
Ändå skriker jag.
