arton år, men inte på jorden.
It was strange, really. A couple of years ago, I had thought I couldn’t live without him. Apparently I had to. Apparently I could.
På torsdag är det dags att gratulera dig igen. Artonde gången jag gratulerar dig. Fjärde gången jag gratulerar dig utan att du finns med. Du fattas mig och jag är fortfarande inte helt säker på hur jag ska hantera livet utan dig. Du borde vara här och du borde vara arton år, inte borta sedan fyra år tillbaka.
