smärta.
- Om det blir så, hur känner du dig då?
- Krossad. Äcklig. Oönskad. Avundsjuk. Arg. Ledsen. Besviken.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Om någon bara skulle vilja vara så vänlig och slå mig hårt i huvudet med ett valfritt föremål,
hade jag varit evigt tacksam.
Slå mig gärna så hårt att jag slipper tänka på allt som händer;
på allt han gör, på allt jag gör och på allt som inte längre görs.
Slå mig gärna så hårt i huvudet att all den andra smärtan drunknar.
Om någon bara skulle vilja vara så vänlig och slå mig så hårt att jag inte vaknar igen,
hade jag varit evigt tacksam.
J.J.R. Tolkien
“All that is gold does not glitter, not all those who wander are lost;
The old that is strong does not wither, deep roots are not reached by the frost.
From the ashes a fire shall be woken, a light from the shadows shall spring;
Renewed shall be blade that was broken, the crownless again shall be king.”
The old that is strong does not wither, deep roots are not reached by the frost.
From the ashes a fire shall be woken, a light from the shadows shall spring;
Renewed shall be blade that was broken, the crownless again shall be king.”
Det är så skadligt synd att jag inte kan läsa. Att orken inte räcker till något mer än det absolut nödvändiga. Det är så synd att jag inte orkar skriva för hand längre. Att hålla en penna i handen gör ont, att flytta sig från soffan till badrummet är tortyr och mat har blivit den där onda medicinen som man tror gör mer skada än nytta. Att ta bussen till träningen har blivit en omöjlighet och att träna ett pass är precis det sista min ork och mentalitet täcker.
Undrar hur länge till kroppen klarar av denna brist på sömn och näring, undrar hur länge till jag kommer orka hålla ögonen öppna med alla dessa svarta fläckar framför, undrar hur länge till jag kommer orka stå när inget längre håller mig upprätt.
tonsatta känslor 3.
Sonata Arctica, no more words needed... ♥
- The Misery
- Shy
- Last drop falls
- Replica
- Letter to Dana
- Tallullah
- Gravenimage
- Draw me
- Shamadalie
hemlighet.
Jag kanske är påväg att göra något som är väldigt egoistiskt.
Jag kanke är påväg att göra något som är moraliskt fel.
Jag kanske är påväg att göra något som jag kan ångra senare.
Jag kanske är påväg att göra något som kan bidra till att du hatar mig.
Jag kanske är påväg att göra det ändå.
eventually.
Courage isn't having the strength to go on - it is going on when you don't have strength.
She's strong enough to walk away,
but broken enough to look back.
The pain makes her change,
but it also makes her even stronger...
Strong enough to never look back.
amen.
"I hereby commit my body to the deep, to be turned into corruption,
looking for the resurrection of the body, when the Sea shall give up Her dead,
and the life of the world to come, through our Lord. Amen."
looking for the resurrection of the body, when the Sea shall give up Her dead,
and the life of the world to come, through our Lord. Amen."
- Sonata Arctica
tears.
Jag gillar regn.
Det är något speciellt med ljudet när det slår mot rutan,
något harmoniskt över rytmen som varje dropper är med och bildar.
Det är något symboliskt med hur regnet ihärdigt sköjer naturen,
något härligt i att vakna upp till en nytvättad morgon.
Men det är klart...
Jag gillar bara regn om jag själv är inne.
evil is a point of view.
Nothing is easier than to denounce the evildoer; nothing is more difficult than to understand him.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Så ond. Så kall. Så fruktansvärt respektlös.
Är det hur du skulle beskrivit dig själv?
Så ond. Så kall. Så fruktansvärt respektlös.
Är det hur du kommer presentera dig för din nästa?
Så ond. Så kall. Så fruktansvärt respektlös.
Är det hur jag förevigt kommer minnas dig?
14 år och lagom klok.
Ens bästa är inte alltid det mest självklara,
mer än för de som inte är inblandade.
mer än för de som inte är inblandade.
Men jag är minst sagt inblandad
då jag är den som har ett beslut att fatta.
Däremot så är det självklara oftast det enkla.
Men vad är enkelhet om den förföljer dig som plågor
och ånger i evig tid efter ditt beslut?
Men vad är enkelhet om den förföljer dig som plågor
och ånger i evig tid efter ditt beslut?
För det enkla är nästan aldrig är det rätta.
that was then and then was a lie.
Han tittar på mig. Han ser mig.
Klädd i vitt och lyckligast i världen. Sommar när den är som mest älskvärd, så tillfredställande och varm.
Allt gör sig så bra på bild. Allt gör sig så bra i minnet. Är det detta man kallar perfektion?
Han tittar inte längre på mig. Han är inte intresserad av att se mig.
Klädd i sorg och trasigast i världen. Vår när den är som mest påfrestande, så oförutsägbar och långsam.
Allt avbildas som en enda röra. Allt fläckar ner ett så vackert minne. Är det detta man kallar tortyr?
Nu tittar jag inte längre efter om han tittar på mig. Jag är inte längre intresserad av att se om han ser mig.
Klädd i nytt och starkast i världen. Vår när den är som mest uppskattad, så uthållig och behövd.
Allt formar innovativa konstverk. Allt bildar nya minnen. Är det detta man kallar livet?
tonsatta känslor 2.
Nytt liv. Ny musik.
Dessvärre finns det lite gammalt jag ännu inte kunnat släppa taget om. Nämen, ack, vad symboliskt.
Ben Howard - Depth over distance
Anna Ternheim och David Ferguson - The longer the waiting (the sweeter the kiss)
Band of Horses - No one's gonna love you
The Civil Wars - Poison & wine
Coldplay - We never change
Ryan Adams - I love you but I don't know what to say
Snow Patrol - Set the fire to the third bar
Joshua Radin och Patty Griffin - You got growin' up to do
long nails, don't care
Change was coming. I could feel it. At first, It wasn’t a pleasant prospect, not when I thought life was perfect the way it was.
Som du ogillade när jag tuggade sönder mina naglar.
Som du desperat försökte förhindra min fula ovana.
Synen fick dig att rynka pannan och sucka irriterat.
Som jag kämpade med att sluta tugga sönder mina naglar.
Som jag blev irriterad när du väl kom på mig.
Du fick mig att känna mig dum.
Nu förstår jag, att det var du som fick mig att tugga sönder mina naglar.
Nu förstår jag, att din rynkade panna gjorde min fula ovana värre.
Idag är mina naglar långa, idag känner jag mig inte längre misslyckad.
nothing burns like the cold.
Vem tror ni var kallast?
Han med det kalla hjärtat eller hon med den kalla blicken?
Vem tror ni frös mest?
Han, då han var utan vantar, eller hon, då hon var ett öppet sår en kylig vårkväll?
i've got nothing to work with.
Like everything in life, I just had to decide what to do with what I was given.
Nu har jag dock inte fått någonting, bara tappat och förlorat.
Jag har tappat tillit, tappat hopp och tro.
Jag har förlorat självrespekt, flörlorat självinsikt och självförtroende.
Vad fan gör man av något sådant?
nattens låt.
Melissa Horn & Lars Winnerbäck - Som jag hade dig förut
10 juli 2011
"I was walkin’ in a graveyard, where no one that I know rests. Thinkin’ maybe I could clear my head.
And on the cemetery breeze, I heard a song about belief. Sung with a thunder I can’t understand."
And on the cemetery breeze, I heard a song about belief. Sung with a thunder I can’t understand."
Det var tack vare denna plats som våra vägar korsades den där våren 2011. Den vackraste av vårar.
Det är rätt spännande hur något man vill minnas som fantastiskt, omöjligt kan vara annat än fantastiskt. Jag kan inte ens med djup ansträngning minnas en ynka stunds obehag. Det var bra.
Det är rätt spännande hur något man vill minnas som fantastiskt, omöjligt kan vara annat än fantastiskt. Jag kan inte ens med djup ansträngning minnas en ynka stunds obehag. Det var bra.
Upprepade gudstjänster och en skolavslutning för årskurs 8. Ingenting som angick dig, ändå kan jag inte minnas det som något annat än just fantastiskt. Jag var bra.
Någon ynka vecka in i en säkerligen ordinär svensk sommar och jag var fast. Pianokonserter, kortspel, teckningar och din rädsla för gnistorna när vi eldade - och tvekan var inget jag längre kände till. Nu kände jag till något annat, något fantastiskt. Jag kände till dig; så glad och närvarande i den vackraste av somrar. Du var bra.
Oändliga promenader. Jag kan minnas skoskav, magknip och hicka men ingetdera mindre fantastiskt än något annat. Inte ens smärtan av blåsor i ett par lånade skor är möjlig att föreställa sig. Blygheten dränkte vi i konversationer om filmer och pumor och slutligen, i den där kramen. Den var bra.
En söndagseftermidag och en konfirmation. Ett avslut eller en början? Kanske ett fantastiskt avslut på ett par fina midsommarveckor. Kanske en fantastisk början på ett 20 månader långt och lika fint förhållande. Jag minns hur du låg slängd i bänken när vi bytte om, din skjorta och ditt stylade hår. Jag minns omfamningen på kyrkogården och jag minns kyssen i ditt rum. Vi var bra.
Denna knappt erkända vårdag förde mig hit igen, och på en kyrkogård väcktes minnena till liv. Det är rätt spännande hur något man vill minnas som fantastiskt, omöjligt kan vara annat än fantastiskt. För 21 månader sedan var magen full av fjärilar och ögonen av längtan. Idag är magen full av ångest och ögonen av tårar. Vi är inte längre bra.
