borta, men allt annat än bortglömd.
Du är resan som jag velat ska ta fart, du är gåtan som jag aldrig löser klart.
Du var början på nåt nytt och nånting underbart.
För mig.
För mig.
Jag är hög nu sen den dagen när du kom, ja, jag är hög nu och kan inte somna om.
Och jag undrar om jag nånsin ska nyktra till nån gång.
Efter dig.
Och jag undrar om jag nånsin ska nyktra till nån gång.
Efter dig.
När hösten kommer och tiden gått för fort, när allt känns på rutin och redan gjort.
Ska jag samla mina krafter och göra nånting stort.
För dig.
the memory gives us roses in november.
Memories warm you up from the inside. But they also tear you apart.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Unhappy memories are persistent. They're specific, and it's the details that refuse to leave us alone. Though a happy memory may stay with you just as long as one that makes you miserable, what you remember softens over time. What you recall is simply that you were happy, not necessarily the individual moments that brought about your joy.
But the memory of something painful does just the opposite. It retains its original shape, all bony fingers and pointy elbows. Every time it returns, you get a quick poke in the eye or jab in the stomach. The memory of being unhappy has the power to hurt us long after the fact. We feel the injury anew each and every time we think of it.
But the memory of something painful does just the opposite. It retains its original shape, all bony fingers and pointy elbows. Every time it returns, you get a quick poke in the eye or jab in the stomach. The memory of being unhappy has the power to hurt us long after the fact. We feel the injury anew each and every time we think of it.
i jakten på livsinspo.
Vi står tysta framför skälet, där sommaren tar slut
Som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut
Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division
Vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron
En elegi för alla sorger den där hösten handla om
För en mor som sjukna in, för ett barn som aldrig kom ✝
För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in
För en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din
För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement
Två ögonpar i tomhet från september till advent
För en man som gick till jobbet som om inget hade hänt
För en kvinna som sa "allting är förstört, allt är bränt"
En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än
För en tid som bara går och aldrig kommer igen
Som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut
Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division
Vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron
En elegi för alla sorger den där hösten handla om
För en mor som sjukna in, för ett barn som aldrig kom ✝
För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in
För en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din
För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement
Två ögonpar i tomhet från september till advent
För en man som gick till jobbet som om inget hade hänt
För en kvinna som sa "allting är förstört, allt är bränt"
En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än
För en tid som bara går och aldrig kommer igen
- Lars Winnerbäck
sluta aldrig sjunga.
Torsdagen den 31 Oktober 2013 var en kväll som gick i perfektionens tecken. Vilken otrolig konsert, vilken otrolig man. Skratten varvades med snyftaningar där jag stod på andra raden, dryga tre meter från honom.
De största tårdryparna var entrélåten Vi åkte aldrig ut till havet och det första extranumret med Jag är hos dig igen. Då nådde gåshuden ända ner till fötterna och jag hulkade lite väl ljudligt.
Sluta aldrig sjunga, Lars Winnerbäck.
