The Hidden Kiss

Jag går i femte klass, är störtkär och gråter på ett mellanstadiedisco i Höllviken. Jag har nyss blivit dumpad över min första mobiltelefon efter ett mycket passionerat 19-timmars-förhållande. Elvaåriga jag ligger på en okänd skolas toalett, smetar ut mammas dyra smink och hatar år tjugohundrasju. Jag gråter och hoppas att när tårarna är slut, är smärtan det också. Då skrev jag i min dagbok att det är omöjligt att något år kan bli sämre än detta.

 

Tjugohundratretton har nu slagit ner tjugohundrasju från förstaplatsen. Under det gånga året har jag sovit mestadels med huvudet i fotändan, fått kontaktlinsförbud på grund av sårade tårkanaler, upplevt smärta i form av vodka som sprutar ur näsan och skrivit upp mig på organdonationslista. Jag har försökt handskas med obotlig ångest utan att vara allt för destruktiv, gråtit en hel jävla massa samt blivit införstådd med min och andras dödlighet. 

 

De senaste året har jag tagit mig igenom som sjuttonåring. Jag är alltså nästan sex år äldre, och bör vara sex år mer förnuftig, än mitt elvaåriga jag. Ändå har jag återigen funnit sig gråtandes på okända toalettgolv, både på grund av bristande kärlek men också på grund av kärlek jag inte förtjänar. Jag har bestultits på kyssar under två sommarnätter, suttit i fler väntrum än någonsin förr och jag har hatat detta år. Jag har hatat år tjugohundratretton för att ha väckt minnena från mellanstadiediscot i Höllviken till liv, hatat att jag sex år efter min första kärlek fortfarande måste hoppas att smärtan slutar när tårarna gör det. 

 

Nu, med lite distans och en artonårings (knappt beprövade) förnuft, har jag dock möjlighet att lägga hatet åt sidan och faktiskt tacka det gånga året. Tack tjugohundratretton för att du äntligen är över. Tack för att det är omöjligt att tjugohundrafjorton kan bli sämre än detta.