The Hidden Kiss

Det är den dagen på året som alltid kretsat kring leende ansikten och nostalgitrippar jag gärna följt med på. Min födelsedag. Den tolfte januari har alltid varit en dag fylld av varma kramar, oändliga lyckoönskningar och alldeles för många handskrivna gratulationskort. Och just denna dag har till och med fått mina vanligtvis känsloblyga föräldrar att fälla ljumma tårar av lycka. 

 

"Du är min dotter och det är din födelsedag och jag får gråta om jag vill!" sa mamma till sitt försvar när jag, lite väl tuff vid fem års ålder, ifrågasatte tårarna på hennes kind när det var dags att skära tårtan. Hon både log och grät där hon satt hukad bredvid mig och rullade upp den analoga kameran. Det knäpptes bild efter bild efter bild. Födelsedagar är alltid kul och sådana ska därför förevigas. Precis så sa hon. Den tolfte januari borde alltid vara en dag fylld av oavbrutna kamerablixtar och glädjetårar. 

 

Detta år är jag tacksam för bristen på både varma kramar och kamerablixtar. Den här dagen på året skulle alltid kretsa kring leende ansikten och alldeles för många gratulationskort. Men i år var min födelsedag inte kul och jag är glad att den inte förevigades. Den tolfte januari skulle aldrig vara en dag fylld av ångest och tårar av annat än lycka. Men det är faktiskt min födelsedag och jag får gråta om jag vill.